Spår / Tomas Tranströmer

På natten klockan två: månsken.
Tågen har stannat
Mitt ute på slätten. Långt borta
ljuspunkter i en stad.
Flimrande kallt vid synranden.

Som när en människa gått in i en
dröm så djupt
Att hon aldrig skall minnas att
hon var där
När hon återvänder till sitt rum.

Och som när någon gått in i en
sjukdom så djupt
Att allt som var hans dagar
blir några flimrande punkter,
en svärm
Kall och ringa vid synranden.

Tåget står fullkomligt stilla
Klockan två: starkt månsken,
få stjärnor.